Projektarkiv Herresta Gravarna - yngsta från 600-talet.
| Gravarna - yngsta från 600-talet. |
 |
 |
| Tisdag, 15 Augusti 2006 12:05 |
|
Nu pågår utgrävningen av gravarna på Herrestas gravfält för fullt. Sedan vi avlägsnat vad som återstod av det gamla skyttevärnet så framträdde ett sotigt och mörkfärgat lager som alltså var gravens brandlager, dvs. resterna efter det bål på vilket den döde en gång kremerats. Lagret hade ursprungligen haft en diameter på ca 3,7 m, detta dolde en meterbred grop i vilken man placerat ett litet lerkärl. Kärlet var väldigt förstört men dess diameter kunde mätas till 15 cm.
I kärlet och runt i kring det i den drygt decimeterdjupa gropen hittades en hel del brända ben, en del av dessa från den människa som begravts och många andra från de husdjur och den boskap som offrats för att följa med i graven. Ibland benen och den träkolsblandade jorden hittade vi också en hel del föremål. Där fanns pärlor av glas, men också pärlor av brons liksom en bit av en kam som tillverkats av horn. Pärlorna och kammen säger oss att begravningen ägt rum på 600-talet och att graven därmet också är den yngsta som vi hittills påträffat. Dessutom låg där några föremål av brons som troligen hört samman med någon sorts fästesanordning till pärluppsättningen. Utan att ha en osteologisk analys av gravens ben ännu så kan vi med tanke på smyckesuppsättningen ändå vara tämligen säkra på att den gravlagde varit en kvinna. I krukan hittade vi en hel del enbär. Det kan finnas två förklaringar till detta. Antingen har kvinnan fått med sig enbär och brödsäd som en del i ett matoffer i samband med begravningsceremonin, eller så har man lagt enris på gravbålet i samband med kremationen.
För att komma vidare i denna fråga lät vi analysera en del av träkolet från gravbålet och fick då veta att även det innehåller delar av eneträ, med andra ord verkar det alltså snarast som att man lagt på enriset i samband med själva kremeringen. Enen hette på fornnordiska einir, troligen besläktat med gamla ord för eld och gnistor. Det är inte så ovanligt att man hittar eneträ bland träkolsresterna i gravar. Antagligen har enbusken spridit en god doft, sprakat mycket och givit en fin vit rök. Alltsammans viktiga beståndsdelar i begravningsritualen. Sedan medeltiden är det känt att olika delar av enen och inte minst dess bär användes som läkemedel i olika dekokter inte minst för mag- och tarmbesvär, men även som bot mot pesten.
|
