Arkeologikonsult - Arkeologiska undersökningar - Sveriges äldsta arkeologiföretag

Forntid och nutid i nära samarbete är vardag för uppdragsarkeologin. I Brista, i närheten av Märsta norr om Stockholm, är det verkligen också rent bokstavligt så. Här håller som bäst ett nytt "Plantagen" på att byggas av NCC och undersökningen av gravfältet, RAÄ 7 Brista, sker på grund av detta. Där gravfältet ännu finns kvar kommer utomhusförsäljningen av växter att befinna sig när Plantagen invigs i mars 2007. I takt med att byggnadens stålkonstruktioner reser sig och parkeringarnas asfalt breder ut sig runt omkring oss, tar vi oss ner i ett drygt 20-tal gravar från mellersta järnåldern.

Gravfältet är den norra delen av ett sammanhållet gravfält av vilket den södra delen, RAÄ 6, undersöktes för precis 50 år sedan, åren 1956 och 1957, av Bengt Schönbeck. Vi vet därför att det på den södra delen låg en romartida-folkvandringastida gård med ett tillhörande gårdsgravfält. Gårdens huvudhus kom att raseras och fyra vendeltida stensättningar anlades över resterna. Vendeltida gravar anlades över såväl gårdens tomt som på gårdsgravfältet. I ett senare skede anlades även vikingatida gravar över gravfältet.

Den huvudsakliga uppgiften för oss nu, är att se om det är gårdbefolkningens gravar som finns på den norra del vi nu undersöker. Det är viktigt för den kommande analysen att se vilket samhällskikt de har tillhört. Den andra stora frågan är i vilket förhållande de kan ha stått i till de människor som anlade gravar på "deras" gravfält under den efterföljande vendeltiden. Vi vet att stora genomgripande förändringar i markrättigheterna liksom förändringar i bebyggelsestrukturerna är påtagligt förekommande här i östra Mälardalen under den mellersta järnålden, dvs. övergången mellan folkvandringstid (400-550) och vendeltid (550-780). Vi tror att det som har hänt här på Bristagravfältet har ett tydligt samband med detta. 

Vi avslutar just nu undersökningen av tre olika, iögonenfallande, och de jämförelsevis största gravarna på gravfältet.

I en högliknande rund stensättning ger än så länge fynden av två turkosblå transparenta, runda glaspärlor, en orangeröd tunnformig glasflusspärla, två kamfragment från sammansatta kammar med ornamentik i form av punktcirlar, respektive två kantföljande linjer samt en båtnit  tillsammans med det inre gravskicket en sannolik datering till äldsta vendeltid.

I centrum av brandlagret - omgärdat av en kärnröseliknande konstruktion- fanns tre benbehållare, en av  keramik  och två utan bevarade behållare. Frågan är om alla tre innehåller brända ben av människa?

I keramikkärlet ligger tydliga skalltaksfragment men om de två andra, som kunde ses mycket tydligt som rundlar i ytan, också innehåller humanben vet vi inte än. Strax söder om graven breder ett boplatsområde ut sig som verkar ha en sträckning in under graven. I så fall har vi samma fenomen här som på den delen av gravfältet som på den del som undersöktes på femtiotalet.

Den andra är en tarandliknande rektangulär stensättning uppdelad av kantkedjeliknande konstruktioner i tre "fack" med något olika utseeende.

Fynden här är än så länge en riklig mängd brända ben och sammansatta kamfragment vars tvärsnitt tyder på en trolig datering till vendeltid.

Den tredje stora graven är en flack, oregelbundet rundad stensättning som däremot har konstruktionselement som tyder på en äldre datering.

I stället för brandlager finns här istället det inre gravskicket brandgrop. Den ena av brandgroparna har en röd sten som enda markering och har inte varit täckt av stenpackning.

Den andra var placerad i intill ett mittmarkerande block, dessutom var den markerad av två inre kantkedjor lagda i två separata skikt med större stenar i det övre och mindre i det undre. I botten av brandgropen och fanns en liten, tätt packad och tydligt anlagd samling stenar.Denna visade sig dock vara helt fyndtom. Flera faktorer i gravens yttre utformning och storlek, men framför allt det inre gravskicket med brandgrop tyder på en datering till folkvandringstid. Sannolikt tillhörde  den/de gravlagda befolkningen på gården.

Anna Maria Renck