Arkeologikonsult - Arkeologiska undersökningar - Sveriges äldsta arkeologiföretag

Hem Pågående projekt Ströja (Norrköping) Ströja - nya unika fynd. Fyra människor avrättade eller offrade under vikingatid!
Ströja - nya unika fynd. Fyra människor avrättade eller offrade under vikingatid! Skriv ut Skicka sidan
2012-07-18 08:37

I tidigare texter om Ströja och den stora hallbyggnaden har vi skrivit om ett skärvstenslager och en stor stenlagd yta som ligger strax norr om hallbyggnaden. För ett tag sedan gjorde vi spännande fynd som vi behövt avvakta med att nämna eftersom vi inte visste hur de skulle dateras.

 

Skalltak
Här syns ett av skalltaken som hittades i en anläggning vid skärvstenslagret.

Nu har vi fått 14C-dateringar och kan berätta att vi har hittat skalltak från fyra människor, samtliga obrända och med dateringar till sen vendeltid och vikingatid.

De två första skalltaken påträffades direkt under ploglagret i ytan av två anläggningar. Vi var då något osäkra på vad skalltaken egentligen representerade. Vad hade de för datering? Var de resultatet av att plogen flyttat på benen? En av hypotserna var att det kunde röra sig om gravar från ett okänt bygravfält från tidigkristen tid. En annan att det kanske var samma individ som hade hamnat marken på ’okänt’ vis. En tredje hypotes var att det hade med förkristen rit att göra. För att vi skulle ha något att förhålla oss till under resten av undersökningen skickades skallarna omedelbart in på 14C-analys så att vi skulle få en datering att utgå ifrån.

 

 

Ett av de första skalltaken som påträffades
Detta är ett av de första skalltaken som påträffades och som nu är daterat till 700-talet
Två veckor senare kom bevisen på att vi stod inför något mycket speciellt. Analysresultaten från 14C-dateringarna visade att skalltaken var daterade till 700-tal respektive 800-tal! Under tiden hade vi också hunnit schakta av stora ytor utan att finna spår efter skelettgravar. Dagarna efter att vi fått analysresultaten påträffades dessutom ytterligare två skalltak. Den här gången från slutna kontexter vilket tydligt visade att skallarna var separerade från övriga kroppen samt krossade redan då de hamnade på plats!

 

Innan vi går in på hur vi ska tolka de fynd som vi gjort i Ströja kan vi titta på hur man brukade behandla de döda under yngre järnålder och hur man gjort när behandlingen avvek från det normala. Det vanliga sättet var att kremera den döde. Mer än 90 % av alla gravar från perioden är kremeringar eller så kallade brandgravar. Det finns dock flera gravar där man begravt obrända människor. Dessa gravar är oftast rikt utrustade och man återfinner hela skelettet (eller spår av hela skelettet) i graven. Det är först under sen vikingatid i och med kristendomens allt större inflytande som man mer allmänt går över till begravningar med obrända skelett och under tidig medeltid upphörde traditionen att kremera helt.

De döda vi nu har påträffat i Ströja har alltså behandlats helt olikt andra döda människor från samma tid.

När man påträffar människor som avrättats eller behandlats på ett avvikande sätt efter sin död infinner sig genast flera frågor om de bakomliggande orsakerna. Var det ett offer, var det kanske ett straff eller var det ett forntida mord med personliga förtecken?

Låt oss ta en titt på hur straff och offer utfördes under järnåldern. Vi börjar i äldre järnålder och går sedan över till yngre järnålder för att få lite perspektiv.

Äldre järnålder

Det finns ett antal skrifter som nämner avrättningar av människor, både som offer och som straff. Några av de mest kända passagerna kommer från skriften Germania som skrevs av romaren Tacitus år 98 e.Kr. Tacitus nedteckningar är alltså från äldre järnålder vilket också är den period då vi har flest kända exempel på människooffer i Sverige och i Skandinavien. Dessa människooffer påträffas nästan uteslutande i mossar och i våtmarker.

Tacitus redogör bland annat för hur dödsstraff kunde gå till och hur de straffade behandlades efter döden:

”Man har olika straff alltefter förbrytelsens art: förrädare och överlöpare hänger man i träden, dem som visat sig fega och hållit undan sig från strider samt dem som vanärat sin kropp dränker man i gyttjiga träsk och lägger ovanpå dem ett flätverk av grenar. De olikartade dödsstraffen äro grundade på uppfattningen att brott bör visas fram i och genom bestraffningen men skändligheter gömmas undan”

I ett senare kapitel beskriver Tacitus kulten av gudinnan Nerthus hos olika germanska stammar där de trälar som tvättar och därmed får skåda kultföremålen är vigda åt döden och dras ner i sjöns djup.

Dessa två passager har självklart legat till grund till livliga diskussioner om hur man ska se på de människor som faktiskt påträffats i våtmarker. Man kan börja med att särskilja på mosslik (vanligen enskilda hela människor påträffade i mossar) och våtmarksoffer där människoben påträffas i våtmarker tillsammans med andra offerfynd såsom vapen och djurben.

Den kanske mest kända våtmarksofferlokalen i Sverige är Skedemosse på Öland. Bland en mängd vapen och hästar har man även identifierat cirka 40 individer. På senare tid har ytterligare en spännande våtmarksofferlokal undersökts i Finnestorp i Västergötland. Vid Finnestorp har man påträffat människoben tillsammans med offrade vapen, hästutrusningar och djurben från främst häst och svin.

Människobenen i våtmarken i Skedemosse har lite överraskande dateringar som sträcker sig från år 0 ända fram till 1000-talet. I Finnestorp är dateringarna av människobenen mer samstämmiga med andra våtmarksofferlokaler och dateras till romersk järnålder och folkvandringstid. Det vill säga människooffer i Finnestorp upphör cirka 550 e.Kr.

Yngre järnålder

Man brukar tala om ett skifte runt 500-talet efter Kristus som enkelt uttryckt ses genom att riten och de heliga platserna förflyttades från naturliga platser (som våtmarker) till arrangerade platser. Charlotte Fabech som är en av de forskare som skrivit mest om detta skifte anser förändringen i offerritualen reflekterar hur kultledarna (de lokala härskarna eller kungarna) lyckades flytta de religiösa ceremonierna från mer allmänna platser till sina egna residens och på så sätt få en större kontroll över dessa.

När vi kommer fram i tiden, efter 600-talet, är de kända exemplen av faktiska människooffer väldigt få. Ett av exemplen är från Frösö kyrka i Jämtland där människoben påträffades tillsammans med ben från bland annat björnar. Där kan det dock inte uteslutas att benen kommer från några av de äldsta gravarna som förstörts i samband med att den första kyrkan uppfördes.

Enstaka skalltak har även påträffats på några andra boplatser men utan bra kontext och är därför väldigt svårtolkade.

 

Lärbrostenen på Gotland
Här syns vad som tolkas vara en offerscen på en bildsten från Lärbro på Gotland.
Fyra skalltak från fyra olika platser i en och samma miljö är alltså i jämförelse med andra vikingatida kontexter unikt i det arkeologiska materialet i Sverige. I de skriftliga källorna som beskriver perioden är de något vanligare om än inte alltför frekventa. De mest kända skrifterna som beskriver människooffer under yngre vikingatid är Adam av Bremens beskrivning av blotet i Uppsala (ca 1060) och biskop Thietmar (1012) beskrivning av detsamma i Lejre i Danmark. Om offren i Ubsola (Uppsala) skriver Adam :

 

”av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet …. Där hänger också hundar och hästar jämte människor… ”

Båda dessa källor har fått rättmätig källkritik. Utifrån samtidighetskriteriet, att båda skrifterna tillkom långt efter de händelser som de beskriver. Utifrån tendenskritieriet, att båda författarna är kristna och framställer gärna den tidigare religionen i dålig dager. Samt utifrån beroendekriteriet, att Adam av Bremen nedtecknade sin beskrivning långt efter Thietmar och mycket väl kan ha läst Thietmars beskrivning.

Adam av Bremen nämner även andra fall där människor avrättas. Bland annat att den som skändar en annans hustru eller våldtar en jungfru straffas med döden. Samma straff drabbar även den som berövar någon hans egendom eller tillfogar honom någon oförrätt.

I de isländska sagorna verkar det som att hängning är det vanligaste sättet att såväl straffa som att offra någon.

 

Låt oss nu återvända till skalltaken från Ströja.

Samtliga skalltak har påträffats nedanför, nordost om den stora hallbyggnaden.

 

Plan över Ströja
På den här planen visas var de fyra skalltaksfragmenten påträffades. Två påträffades i kontexter som låg i anslutning till skärvstenslagret, ett av skalltaket påträffades under stenpackningen och den fjärde på en härd cirka 40 meter från de övriga skalltaken. Samtliga skalltak påträffades utanför den historiska bytomten, strax nedanför den stora hallbyggnaden.

 

 

Två av skalltaken påträffades i kontexter som ansluter till det stora skärvstenslagret. Ett av dessa skalltak låg i ytan av ett tjockt lager med röd jord som var påförd och inte rödfärgad av eld på plats. Förutom skalltak påträffades även hundben i lagret. Det känns inte som en långsökt tanke att den röda jorden är utvald just för dess färg. Det andra skalltaket påträffades i ett stolphål i utkanten av lagret. På det finns även märken som kan vara spår av hugg. Det kommer osteologerna att titta närmare på när materialet kommer in till laboratoriet.

Skärvstenslagret består till största delen av eldpåverkad sten men det finns även en hel del kulturjord, framförallt mot botten. Vi har just nu även fått 14C-dateringar som visar att lagret har avsatts under lång tid. Vi kan spåra flera horisonter med utkast. Några är samtida med vår haIlbyggnad och andra med skallarna. I skärvstenslagret har vi påträffat en del keramik och även enstaka metallföremål som dykt upp vid metalldetekteringen. Men det största fyndmaterialet utgörs av slaktavfall i form av obrända djurben. Trots idogt letande har vi inte hittat några fler människoben. Det finns dock många kilo djurben insamlade och det kommer att bli spännande att se vad resultaten från den osteologiska genomgången ger. Vilka djurarter finns representerade, vilka dominerar, hur ser det ut jämfört med bosättningens andra kontexter och vilka delar av djuret som är representerade är några av frågorna vi kommer att få svar på. Kanske kommer det även komma fram mer människoben när osteologerna får mer tid på sig att studera benen? Just nu verkar det dock troligare att människobenen behandlats på ett annat sätt än det stora djurbensmaterialet i skärvstenslagret. Det ska också nämnas att i detta lager har vi sett att det funnits ett flertal resta stolpar. Än är det för tidigat att uttala sig om deras funktion och datering.

Det tredje skalltaket, som påträffades på en härd finns det inte mycket att säga om i dagsläget, annat än att det är just ett obränt skalltak från människa.

Det fjärde skalltaket påträffades i anslutning till den stora stenlagda ytan norr om hallen och nordväst om skärvstenslagret. Skalltaket låg i ett lager under stenpackningen. I stenpackningen har vi bland annat hittat en medeltida hästsko vilket tyder på att åtminstone en av stenläggningens faser kan dateras till medeltid. Kanske förseglade man en äldre kultplats genom stenpackningen? Den stenlagda ytan har sedan använts fram till sen tid. Vi har precis tagit bort den överlagrande stenpackningen och kommer nu att undersöka resten av lagret där skalltaket kom.

Hur vi än vrider och vänder på det hela så vet vi inte varför de påträffade personerna vid Ströja har behandlats så som de gjort efter döden. Men vi kan tillåta oss att göra några rimliga antaganden:

1. Att det rör sig om personer som avrättats på plats och att deras huvuden avskilts från kroppen och behandlats på ett speciellt sätt.

Detta antagande kan troligen styrkas bland annat av att vi har en storgård precis intill med anor tillbaka till 500-talet. Denna är troligen en storgård även under vikingatid och finns av fyndmaterialet att döma kvar in i tidigmedeltid. I det vikingatida samhället hade ’Goden’ eller ’hövdingen’ på gården regional makt med bestämmanderätt och kultansvar i närområdet. Han kunde döma folk att dö såväl som straff som för att förrätta offer.

2. Att de dödas kroppar även kan ha behandlats rituellt efter döden.

Detta styrks i så fall av att vi bara har hittat skalltak och att fynden gjorts i så nära anslutning till hallbyggnaden. Hade det rört sig om avrättade brottslingar borde kvarlevorna lagts någon annanstans.

En annan antydan till att rituella handlinga förekommit är att ett av skalltaken låg i ett påfört lager med röd jord. I det lagret fanns också kvarlämningarna efter en hund. Möjligen kan man även se stenpackningen som under kristen tid lades ovanpå ett av lagren med skalltak som ett sätt att försegla en plats som tidigare använts i förkristen kult?

 

Å andra sidan är nog gränsen för vad som är en påföljd av juridiskt utmätta straff och rituella handlingar i samband med kult svår att dra arkeologiskt? I forskningen finns det både företrädare som hävdar att ett straff många gånger även kan vara ett offer medan andra hävdar att straff och offer var skilda begrepp även i den forntida germanska världen. Här står vi inför ett mycket spännande tolkningsarbete framöver.

Nu har vi bara några veckor kvar på grävningen och vi hoppas hitta mer fynd som kan belysa alla de spännande frågeställningar som vi hade såväl inför grävningen som de som vuxit fram under pågående undersökning!

 

Vi kommer att ha en visning för alla intresserade

tisdagen den 24:e Juli, kl 18:00. Välkomna!